Ninnie Södergren | Fotografi
134
archive,paged,category,category-fotografi,category-134,paged-6,category-paged-6,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-9.1.3,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive

16 Okt Att ha fotat en Helena.

Där stod jag i hagen, med lera upp till fotknölarna.

Jag visste precis vad jag var ute efter. Och Helena hade förklarat, hur hon helst ville att bilderna skulle bli. Lera till fotknölarna spelade ingen roll, jag visste vad som skulle göras och ingen kladdig lera kunde stoppa mig. Kanske om det kom en galopperande ko där i hagen. Eller, galopperar kor ens?

I allafall.

Här är lite bilder från Helenas fotografering.

helenaDSC_1400DSC_1454DSC_1731DSC_1795DSC_1847DSC_1879DSC_1801

Och jag tycker att vi fick till det ganska bra.

Jag sprang omkring där i geggan och smattrade med kameran, medan Helena var superduktig på att få till det där harmoniska och romantiska uttrycket som vi ville åt. Jag älskar miljön och känslan som jag tycker att bilderna förmedlar. En känsla av frihet och harmoni, med en touch av romantik.

Typ.

Read More

13 Okt När någon mår lite bättre och kategoriflikar.

Idag när jag stod och stökade i köket så kom Signe plötsligt springandes.

-Mamma kom! Sa hon och vinkade ivrigt med handen.

-Jag har ritat där! sa hon och pekade på poesimobilens sista och minsta del.

Hon hade råkat rita lite på Ylva Skarps signatur, längst ner på pappersmobilen i hallen. Och hon var minst sagt väldigt bekymrad över det inträffade. -Ser du? sa hon och la huvudet på sne. Ritat dä! sa hon igen och pekade på den, kom åt den lite med fingret, så att den liksom började gunga.

Uuups.

DSC_1085

Ah.

Idag så mår någon lite bättre.

Och både hon och mamman längtar ivrigt på att få komma igång med vardagen igen, efter några dagar inomhus, igen.

DSC_1132DSC_1141DSC_1068

Jag passade på att ordna med lite foton på eftermiddagen.

Redigerade klart det sista som skulle iväg med posten och packade kuvert. Fyllde i boken med några fler uppdrag de närmsta veckorna. Jag får liksom nypa mig själv lite i armen mitt i allt det här. Jag är ju så tacksam och glad över att människor vill att jag ska fotografera dem, eller deras nära. Tacksam och glad, är jag. Och föresten, har ni sett att jag har gjort om lite under portfoliofliken i menyn?

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 18.32.00

Där kommer mina bilder att samlas och det kommer även fyllas på med kategorier med tiden.

Men nu, nu kör vi tisdagkväll.

Ett nytt avsnitt av Tyrant på Netflix väntar.

Read More

11 Okt Att bjuda på några till.

DSC_0283

Det här med syskonkärlek.

Tänk att Levis och Lennox var så skeptiska till kameran när de var en och en. Men så fort de skulle stå nära och tillsammans, så blev de genast mycket mer avslappnade. Det märktes liksom, att de kände sig trygga med varandra, hos varandra. Och på slutet av förra lördagens fotografering så knäppte jag ett par gulliga kram-bilder på dem. Lillebror känner sig väldigt trygg hos storebror, det syns ju.

DSC_0624DSC_0628

Två väldigt fina bröder.

Kramgoa, så att säga.

Nu kör vi lördag!

Read More

08 Okt Att ha fotat en Lennox.

Och om storebror Levis var lite skeptisk till kameran, till en början.

Så var lillebror Lennox, väldigt skeptisk.

Vad sjutton är det där för hemsk och stor mojäng som hon trycker upp i ansiktet på mig?

Le?

Nej, det tänker jag minsann inte göra.

DSC_0040

Jag förstår honom.

Tänk vad konstigt det måste vara som barn, när jag kommer med den där smattrande mojängen.

Men när vi hade testat att trycka på knappen tillsammans ett par gånger, ta lite foton på träden ovanför parken. Då släppte det lite och Lennox insåg mer och mer, precis det som jag insett, att den är en helt ofarlig och vansinnigt rolig mojäng. Och sakta men säkert, så började hans vackra leende att smyga fram.

DSC_0395DSC_0615DSC_0355 copyDSC_0383

Och här har det minsann släppt, helt och hållet.

Härliga härliga unge!

Read More

05 Okt Att ha en fotoassistent i miniformat.

Idag så var det dags för fotografering igen.

Två pojkar skulle fotas, i utomhusmiljö.

-Jao vill mölja med mamma och fotofera! sa den lilla rösten när jag började plocka i ordning för att gå iväg. Och eftersom vi tillslut hade bestämt oss för att vara ganska nära där vi bor, så fick hon det. Det kunde väl inte skada att ha med ett energiknippe till fotoassistent, när det skulle fotograferas barn. Fotoassistenten skötte sig fint redan från början och bar den lilla påsen med reflexskärmen i, hela vägen fram, i den lilla öglan. – Ska vi fotofera mamma? frågade hon och rynkade ena ögonbrynet, såg sådär liten men stor ut.

DSC_0017DSC_0011

Och det gick jättebra.

Jag älskar ju verkligen det här!

Levis och Lennox var jätteduktiga, även fast de tyckte att kameran var lite läskig i början.

Det släppte efter en liten stund.

Fotoassistenten var nog med och bidrog till det. Hon är van att stå framför kameran och det gjorde nog också att Levis och Lennox tillslut kunde slappna av lite och tycka att det var roligt att bli fotograferade. Det är ju så härligt med barn, hur de liksom bara behöver känna varandra i en kvart, innan de slappnar av som om de känt varandra hela livet. Och där sprang dem, upp och ner för backen i parken, bland löven.

Och jag stod beredd, för att hinna fånga de där uttrycken som jag älskar att få jaga.

DSC_0527 copy

Jag tror att jag hann fånga en hel del av dem idag.

Såna där härliga och ärliga uttryck.

Levande.

DSC_0598

Och här är hon, fotoassistenten.

Med alldeles lagom mycket bus i blicken.

Read More

02 Okt Att visa några fler, från förra helgen.

Här hemma så har vi haft fullt hus ikväll.

Farfarn har varit här och diskuterat Pippi Långstrump med en febrig prinsessa. Och samtidigt så dök mormorn och morfarn upp i dörren. Morfarn med verktygen i högsta hugg. Han hade hört något om en ostabil byrå och hade med sig både skruvar och vinklar och mejslar. Sånt som kan tänkas behövas till att göra ostabila byråer mer stabila, så att säga.

Databasen har legat nere idag, av någon konstig anledning. Så det har inte gått att komma in här idag, har jag förstått. Men nu så ska allt vara åtgärdat och fungera precis som det ska igen. Och jag tänkte att jag skulle titta in en snabbis och visa er ett par foton till, från förra helgens fotografering.

Det är på Ella och grabbarna Filip och David.

Och den fluffiga hunden Bobbo.

DSC_8426 copyDSC_8534DSC_8258DSC_8437 copyDSC_9315DSC_8958DSC_9349DSC_9319

Och med det så säger vi Godnatt torsdag.

I morgon så är det den bästa dagen på veckan.

Den börjar på F och slutar på redag.

God natt.

Read More

29 Sep Att ha fotat en Filip och en David.

Ah.

Igår så fotade jag två vilda killar i skogen, på kickbikes. Men det var även två rara killar, som mer än gärna pratade om kompisarna, fotbollen och om favoritgodiset. Som fnissade lite där bakom kameran när den smattrade dem i ansiktet. Tänk vad jag älskar att fota i skogsmiljö, eller i överhuvudtaget, i utomhusmiljö. Det ger en helt annan känsla till fotografierna tycker jag. Det blir liksom inte så avskalat.

Sådär stelt och förberett.

Utan helt enkelt mer levande.

DSC_8913 copyDSC_8941 copyDSC_8956 copyDSC_8898DSC_8993 copyDSC_9050 copyDSC_9016 copyDSC_9557 copy
Både Filip och David var jätteduktiga.

Emellanåt så fick de sprattla av sig, göra av med lite överskottsenergi. Kasta iväg en pinne eller nåt. Springa ett varv eller två runt en sten. Men sen kom de tillbaka igen, med full kraft och blinkade med de stora bruna ögonen mot kameran. Och jag tror att de tyckte att det allra roligaste var, att hoppa från den stora stenen.

Lite mer action liksom.

Read More

28 Sep Att ha jagat barn på kickbikes och haft rutschkanesöndag.

Ah.

Idag så har jag minsann jagat två livliga killar i skogen, ….på kickbikes.

Jagat dem, med en smattrande kamera och skrikit med den lilla röst som återstår efter halsinfektionen;

– Vart är kameran? Titta mot kameran! 

– Bra! En gång till.

DSC_9164 copyDSC_9195 copy

Och de var ju så duktiga!

Sparkade sig fram på den där kickbiken, fram och tillbaka och fram igen.

Hoppade från stenar och berättade om sitt favoritgodis.

Det finns tydligen sköldpaddor, i olika färger, som smakar olika.

Som är sjukt goda!

DSC_9559 copy

Och när jag hade varit och fotat i skogen, jagat barn på kickbikes och pratat om sköldpaddegodisar,

så var det dags.

 

Signe stack fram det lilla huvudet från bilstolen när jag klev in i bilen.

– Är det söndag mamma?

Jo.

Det var ju nämligen söndag idag! En sån där dag som det har väntats ivrigt på.

Söndag! Den heliga rutschkanesöndagen.

Vi såg nämligen ett klipp på youtube för någon vecka sen. Klippet visade en pojke, som åkte rutschkana på något slags lekland, någonstans. Ett klipp som blev väldigt populärt och som tittats på, om och om och om igen. Så, när jag sen nämnde att vi kanske kunde åka till Leos Lekland på söndag och åka rutschkana, så var det liksom redan bestämt. Söndag, alltså! Rutschkanesöndagen skulle komma om bara några dagar.

Och det var alltså, idag.

DSC_9708

Och det var härligt.

Och roligt.

Och mamman hade lika roligt som Signe.

Det borde finnas ett Leos Lekland för vuxna.

Read More

27 Sep Att ha fotat en Ella.

I morse så gick jag och mötte upp Ella som väntade på mig tillsammans med sin mamma och hunden Bobbo. Ella ville ha lite coola bilder tagna i stadsmiljö. Jag älskar ju att få utmanas lite. Få ta del av önskemål och bolla tankar omkring hur vi vill att slutresultatet ska se ut. För att sen få lite fria händer, bara försöka skapa just det utifrån den kunskapen som jag har hittills. Och det är ju så galet roligt, så att jag vet ju inte vad.

Ella var hur duktig som helst.

Lät mig studsa runt henne, både åt höger och vänster och bakåt och framåt.

Hon var liksom sådär cool.

Helt utan att ens behöva anstränga sig.

DSC_8461 copy2DSC_8472 copyDSC_8672 copyDSC_8765 copyDSC_8586 copyDSC_8620 copyDSC_8542 copy2 copy

Jo.

Vi får ju leta både länge och mycket ifall vi vill hitta en mer cool stadstjej än såhär.

Hon är liksom ganska cool.

Read More

18 Sep De är helt enkelt små mirakel.

Alltså.

Jag smäller av.

Hon är så liten, så liten så liten.

Och alla de små kroppsdelarna, är så små.

små.

DSC_8022 copyDSC_8081 copy

Och det där hårbandet som hon hade på sig under fotograferingen, är ju  stort.

Jag kan liksom knappt minnas att de är sådär små i början. Så att de nästan ryms i en hand och korvar sig sådär härligt som ostkrokar när de blir upplyfta från liggposition. Och det är liksom ofattbart att denna lilla människa, nyligen låg i min bästa väns mage. Och nu är hon liksom här och allt fungerar, precis så som det ska. De är verkligen små mirakel. Fantastiska små mirakel. Och när du tänker omkring det här med småbarn och hur allt bara löser sig, ordnar till sig, därinne i magen. Ah. Det är väl ungefär som att försöka lista ut hur stor rymden är.

Det vill säga, ganska så omöjligt.

De är helt enkelt små mirakel.

hillevi

Read More