Idag så har vi för första gången kört hela den vardagliga proceduren med arbete och lämning, hämtning på förskolan. Det gick bra, Signe var laddad, jag var laddad och lämningen på morgonen gick väldigt smärtfritt. Hon lunkade in på avdelningen och bakom henne gick en darrig liten mamma som hoppades på att allt skulle gå bra trots nästan två veckors frånvaro. ”Hej daaa” vinkade Signe till sin mamma från frökens knä, lite stött över att hon aldrig gick (stå där och prata om regnställ, fleecejacka och tider). Här ska lekas.

Det känns ju såklart väldigt skönt att det gick så pass bra idag efter att hon varit borta så länge. På eftermiddagen så hämtade jag hem en glad, sjungande och extremt sandig prinsessa, som mer än gärna ville hem och äta, titta på pippi och kramas med ”Bea” som är en manchestergris som nyligen döpts till just det, Bea.

Med ömma fötter och trötta tunga ögonlock så tar jag nu kväll med grönt te och tv-tittande ifrån sängen.

Kram på er!

En sjuk sambo gjorde så att planerna förändrades idag, de där dagisbacillerna alltså, attackerar och håller sig fast tills man är golvad. Jag har tack och lov, peppar peppar, inte drabbats så hårt ännu, mest halsont och lite feber. Signe och jag tog en promenad hem till mina föräldrar på förmiddagen, de håller nämligen på och förbereder sin enorma lägenhet för försäljning och behövde lite hjälp av oss inför fotograferingen kommande vecka.

Städpatrullen tar sitt arbete på fullaste allvar.

Det städades, flyttades saker och arrangerades i flera timmar och sen tog vi en promenad ner på stan för att köpa hem lite inredningsdetaljer. Vi var riktiga homestageare idag skulle man kunna säga och det var så sjukt roligt, definitivt något som jag skulle kunna tänka mig att pyssla med i framtiden.

Lägenheten är helt fantastisk, ligger mitt i centrala Västerås och har en takterass på runt 30kvm + balkong. Jamen hallå, bara det! Är ni sugna på att flytta och vill betala ca 4,2 miljoner för en riktigt fin lägenhet så hojta till. Avgiften ligger på 8000 kr.

Idag så tog vi ett stort steg, ett steg som jag har haft riktigt svårt att ta. Det låter helt galet men herregud vad stort det har känts att ta just det här steget, seperationsångest kanske man skulle kunna kalla det? Ja efter den här inledningen så blir det ju nästan lite små pinsamt att tala om att det enorma klivet var att…. håll i hatten…. vända på sittdelen (gaaaaaaaah) så att Signe sitter framåt och inte mot mig. Ja, skratta ni, men jag ska tala om för er att mitt mammahjärta tyckte att det var alldeles förskräckligt precis innan den stora stunden, men när jag såg hennes stora ögon och de små pekande fingrarna när hon upptäckte saker runt omkring på ett helt annat sätt, så var det värt det.

När vi kom hem så firade vi! Vi firade att vi hade vänt på sittdelen, vi firade att Signe idag varit feberfri efter två veckors intensivt febrande och vi firade dessutom att Signe skulle få äta popcorn för första gången, framför Pippiii. Firandet uppskattades och koncentrationen var på topp.

Alltså, gullrumpa! Undrar hur många gånger idag som jag har fångat Signe i farten, pussat henne hysteriskt på kinden och sagt, du vet väl att mamma älskar dig hjärtat? Och det där fnisset som hon ger ifrån sig när jag säger så! Ja ,det gör ju att jag måste göra om hela proceduren igen och igen och igen….. och igen.

Nu ikväll så hade vi besök av världens bästa Ann som skulle på födelsedagsfirande och då ville hon ha en snygg festsminkning, självklart så ställde jag upp. Jag älskar ju att sminka, så det är ju bara roligt. Hon fick en brunsvart sotning och blev väldigt nöjd. Så otroligt vacker denna människa och så härlig att sminka, hon ger mig fria händer, vilket alltid är så uppskattat. Hoppas du har roligt ikväll nu din partyprinsessa och att ni andra också har en fantastisk lördagkväll, i allafall en hygglig en.

Kram på er!

Det blev minsann inget dagis för lillskruttan den här veckan heller, det här är ju en helt galen feber som bara går upp och ner hela tiden. Men enligt läkaren så kan det bli så när de får tänder och det kan man ju liksom säga att hon får, ordentligt. Den som spar han har. Idag så har vi möblerat om lite och haft fikabesök av mamma och Lina. Pippi har självklart rullat på som vanligt och det är minst sagt lika spännande fortfarande, speciellt när sjörövarna sjunger, där har Signe till och med utvecklat en liten dans som hon gör varje gång numera. En slags indiandans som går runt runt och runt.

Slutade sju idag, trött i benen var jag efter dagens arbete och fumlade mig hem på något såsigt vis. Öppnar dörren och ser en flaxande, överlycklig och lite smått galen 1,5 åring som kastar sig i armarna på mig och ger mig en riktigt blöt puss mitt på munnen. Så var de där trötta benen och den där lite såsiga känslan som bortblåst, älskade glada fantastiska unge!

Ja ni ser ju! Flax flax och allt som någonsin kändes lite halvjobbigt är helt plötsligt ojobbigt.

Det är härligt att komma hem.

Det gäller att vara koncentrerad när man tittar på pippi.

Förhoppningsvis så var det här sista dagen som vi spenderade inne med bacillerna som sällskap, här mås det mycket bättre äntligen. Febern går åt rätt håll och Signe verkar otroligt trött på att vara inne och vara sjuk, vilket är förståeligt såklart. Två dagar inomhus räcker för mig också, jag börjar få myror i brallan och tycker att det ska bli ganska så skönt att gå och jobba i morgon.

Men hon är ju för go min lilla prinsessa, titta på henne! Hon är ju alldeles fantastisk.

Ikväll så åkte vi och hämtade hem vardagsrumsmattan också, den blev riktigt bra. Älskar att bona på hösten! Nu har jag dessutom planer på att möblera om lite till här hemma, stackars alla familjemedlemmar, de hittar väl knappt här längre. Vilket rum är vart liksom? Hoppas att ni har haft en jättebra dag idag och slipper allt som har med förkylningar och tandodlingar att göra.

Kram på er!

Vabbadabbadooo. Just idag så har jag faktiskt varit ledig, så idag räknas det inte som vab. Däremot så räknas det som vab i morgon då jag skulle ha jobbat men istället har planerat att vara hemma med febrig prinsessa. Att det inte ger sig, tänker ni säkert! Och vi. Men när man tar sig en titt in i Signes mun så inser man att det är ganska så mycket att begära feberfritt. Fyra stora fina tänder är det som tittar fram i underkäken och vi tror att både förkylning och tänderna orsakar hennes feber.

Det har ritats, tittats Pippi… Jag har verkligen försökt att erbjuda damen något annat spännande eftersom vi har tittat på Pippi nu i flera dagar i sträck, men så fort jag sviker med något annat från Astrid Lindgrens samling så utbrister hon -Pippiii -Pippiiii -Pippiii…! Tro mig, jag älskar Pippi men ibland så tröttnar man både på Herr Nilsson, Prussiluskan och den konstigt skrattande Tommy.

Annars så har vi bakat kakor, tvättat och städat, sånt som man gör när man driver omkring hemma i hemmet en hel dag. Jag tycker så synd om min frustrerade prinsessa som helst av allt vill ut i lekparken med kompisarna och hoppa i vattenpölarna, i stället så har vi stått och tittat ut genom fönstren idag, på regnet, människorna och vattenpölarna. Men om ett par dagar så, då ska hon nog vara frisk, hoppas vi!

Tacksamhet. Det är en känsla som kommer över mig väldigt ofta nu för tiden. Jag är tacksam för att jag har en frisk och härlig familj som jag älskar över allt annat, som får mig att må bra och som accepterar alla mina små brister och fel, precis så som dem är. Jag är så tacksam för att jag har fått den finaste dottern man kan tänka sig, frisk och kry och med en sån energi som ibland utvecklas till överskottsenergi och som ibland gör så att hon måste stampa det snabbaste hon kan med världens sötaste ben på en och samma plats tills hon inte orkar mer. Jag är tacksam för att jag har fått denna fantastiska dotter tillsammans med en väldigt fin man, en man som alltid finns där som min klippa och som är den mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat. Han som jag skrattar tillsammans med tills jag får kramp i magen, han som genom en blick kan avgöra hur jag mår, han som alltid i alla lägen oavsett vad som sker finns där för mig när jag behöver stöd, han som säger ”vi ses snart mitt hjärta” när vi lägger på luren efter att vi pratat i telefon, han som Signe och jag kan reta gallfeber på men som älskar sina tjejer mer än allt annat. Det vet vi, för att han får oss att känna så.

Tacksamhet känner jag självklart också för att vi har en stor och fin familj runt omkring oss där det finns så mycket stöd och kärlek så det är inte klokt. Jag skrev förrut att när man får barn så inser man vad som är viktigt här i livet, det har jag gjort. Det som är viktigt här i livet är relationerna man skapar till andra människor. Till sin familj och till sina vänner.

Jag är så tacksam.

Just nu så har jag ungefär samma pose i soffan som Signe har här ovan. Det var längesen, väldigt längesen sen jag jobbade så här sent och det känns i både kropp och knopp. Det har varit en härlig dag med härliga arbetskamrater, mycket skratt och ingefäravattendrickande. Jag träffade Signe senast i morse och därför så har jag stirrat mig blind på bilderna i min ajfån idag när saknaden blivit för stor.

Det här är alltså bilder ifrån min telefon. Här ovan hade hon precis fått sina allra första solglasögon, de satt på i ungefär 0,2 sekunder. Självklart så hann jag ta en bild, det gäller ju att vara där det händer.

En klassisk liten promenad till lekparken där Signe stolt bär sin hink hela vägen både dit och tillbaka hem. Försökte man ta den ifrån henne så fick man onda ögat, det var bäst och säkrast för en själv att låta bli.

Ibland så tog vi en kvällspromenad innan kvällsmaten. Såhär kunde det se ut då.

Ja ni ser ju… vissa bilder gör ju så att man sitter och fånleér av kärlek i flera minuter.