Självklart så fotade jag även Amandas lillasyster, Alice.
En sån där go och glad unge med bus i blicken.
Hon liksom utstrålade bus, hela hon.
Från topp, till tå.
Och när vi gick till lekparken, så tog Amanda hennes hand.
Storasyster och lillasyster påväg, tillsammans.
Alice körde då tungan, rätt utanför mun.
Alltså de här två tjejerna.
Energispridare! Och otroligt roliga att fotografera.
Jag fick ju äran i helgen, att fota den här spralliga tjejen.
Hon hade en blick som fullkomligt lös energi och glädje. Och hon tog kamerasmattrandet till en helt ny nivå. Det gick undan och det var helt upp till mig att leverera och fånga de där ögonblicken som jag ville åt. De där magiska och levande uttrycken, som tjejer med sådär mycket energi har mer än massor av.
Hej hopp och hej och hå, fina fina Amanda!
En tjej med klös och ös.
Där stod jag i hagen, med lera upp till fotknölarna.
Jag visste precis vad jag var ute efter. Och Helena hade förklarat, hur hon helst ville att bilderna skulle bli. Lera till fotknölarna spelade ingen roll, jag visste vad som skulle göras och ingen kladdig lera kunde stoppa mig. Kanske om det kom en galopperande ko där i hagen. Eller, galopperar kor ens?
I allafall.
Här är lite bilder från Helenas fotografering.
Och jag tycker att vi fick till det ganska bra.
Jag sprang omkring där i geggan och smattrade med kameran, medan Helena var superduktig på att få till det där harmoniska och romantiska uttrycket som vi ville åt. Jag älskar miljön och känslan som jag tycker att bilderna förmedlar. En känsla av frihet och harmoni, med en touch av romantik.
Typ.
Idag när jag stod och stökade i köket så kom Signe plötsligt springandes.
-Mamma kom! Sa hon och vinkade ivrigt med handen.
-Jag har ritat där! sa hon och pekade på poesimobilens sista och minsta del.
Hon hade råkat rita lite på Ylva Skarps signatur, längst ner på pappersmobilen i hallen. Och hon var minst sagt väldigt bekymrad över det inträffade. -Ser du? sa hon och la huvudet på sne. Ritat dä! sa hon igen och pekade på den, kom åt den lite med fingret, så att den liksom började gunga.
Uuups.
Ah.
Idag så mår någon lite bättre.
Och både hon och mamman längtar ivrigt på att få komma igång med vardagen igen, efter några dagar inomhus, igen.
Jag passade på att ordna med lite foton på eftermiddagen.
Redigerade klart det sista som skulle iväg med posten och packade kuvert. Fyllde i boken med några fler uppdrag de närmsta veckorna. Jag får liksom nypa mig själv lite i armen mitt i allt det här. Jag är ju så tacksam och glad över att människor vill att jag ska fotografera dem, eller deras nära. Tacksam och glad, är jag. Och föresten, har ni sett att jag har gjort om lite under portfoliofliken i menyn?
Där kommer mina bilder att samlas och det kommer även fyllas på med kategorier med tiden.
Men nu, nu kör vi tisdagkväll.
Ett nytt avsnitt av Tyrant på Netflix väntar.
Det här med syskonkärlek.
Tänk att Levis och Lennox var så skeptiska till kameran när de var en och en. Men så fort de skulle stå nära och tillsammans, så blev de genast mycket mer avslappnade. Det märktes liksom, att de kände sig trygga med varandra, hos varandra. Och på slutet av förra lördagens fotografering så knäppte jag ett par gulliga kram-bilder på dem. Lillebror känner sig väldigt trygg hos storebror, det syns ju.
Två väldigt fina bröder.
Kramgoa, så att säga.
Nu kör vi lördag!
Och om storebror Levis var lite skeptisk till kameran, till en början.
Så var lillebror Lennox, väldigt skeptisk.
Vad sjutton är det där för hemsk och stor mojäng som hon trycker upp i ansiktet på mig?
Le?
Nej, det tänker jag minsann inte göra.
Jag förstår honom.
Tänk vad konstigt det måste vara som barn, när jag kommer med den där smattrande mojängen.
Men när vi hade testat att trycka på knappen tillsammans ett par gånger, ta lite foton på träden ovanför parken. Då släppte det lite och Lennox insåg mer och mer, precis det som jag insett, att den är en helt ofarlig och vansinnigt rolig mojäng. Och sakta men säkert, så började hans vackra leende att smyga fram.
Och här har det minsann släppt, helt och hållet.
Härliga härliga unge!
Idag så var det dags för fotografering igen.
Två pojkar skulle fotas, i utomhusmiljö.
-Jao vill mölja med mamma och fotofera! sa den lilla rösten när jag började plocka i ordning för att gå iväg. Och eftersom vi tillslut hade bestämt oss för att vara ganska nära där vi bor, så fick hon det. Det kunde väl inte skada att ha med ett energiknippe till fotoassistent, när det skulle fotograferas barn. Fotoassistenten skötte sig fint redan från början och bar den lilla påsen med reflexskärmen i, hela vägen fram, i den lilla öglan. – Ska vi fotofera mamma? frågade hon och rynkade ena ögonbrynet, såg sådär liten men stor ut.
Och det gick jättebra.
Jag älskar ju verkligen det här!
Levis och Lennox var jätteduktiga, även fast de tyckte att kameran var lite läskig i början.
Det släppte efter en liten stund.
Fotoassistenten var nog med och bidrog till det. Hon är van att stå framför kameran och det gjorde nog också att Levis och Lennox tillslut kunde slappna av lite och tycka att det var roligt att bli fotograferade. Det är ju så härligt med barn, hur de liksom bara behöver känna varandra i en kvart, innan de slappnar av som om de känt varandra hela livet. Och där sprang dem, upp och ner för backen i parken, bland löven.
Och jag stod beredd, för att hinna fånga de där uttrycken som jag älskar att få jaga.
Jag tror att jag hann fånga en hel del av dem idag.
Såna där härliga och ärliga uttryck.
Levande.
Och här är hon, fotoassistenten.
Med alldeles lagom mycket bus i blicken.
Här hemma så har vi haft fullt hus ikväll.
Farfarn har varit här och diskuterat Pippi Långstrump med en febrig prinsessa. Och samtidigt så dök mormorn och morfarn upp i dörren. Morfarn med verktygen i högsta hugg. Han hade hört något om en ostabil byrå och hade med sig både skruvar och vinklar och mejslar. Sånt som kan tänkas behövas till att göra ostabila byråer mer stabila, så att säga.
Databasen har legat nere idag, av någon konstig anledning. Så det har inte gått att komma in här idag, har jag förstått. Men nu så ska allt vara åtgärdat och fungera precis som det ska igen. Och jag tänkte att jag skulle titta in en snabbis och visa er ett par foton till, från förra helgens fotografering.
Det är på Ella och grabbarna Filip och David.
Och den fluffiga hunden Bobbo.
Och med det så säger vi Godnatt torsdag.
I morgon så är det den bästa dagen på veckan.
Den börjar på F och slutar på redag.
God natt.
Ah.
Igår så fotade jag två vilda killar i skogen, på kickbikes. Men det var även två rara killar, som mer än gärna pratade om kompisarna, fotbollen och om favoritgodiset. Som fnissade lite där bakom kameran när den smattrade dem i ansiktet. Tänk vad jag älskar att fota i skogsmiljö, eller i överhuvudtaget, i utomhusmiljö. Det ger en helt annan känsla till fotografierna tycker jag. Det blir liksom inte så avskalat.
Sådär stelt och förberett.
Utan helt enkelt mer levande.
Både Filip och David var jätteduktiga.
Emellanåt så fick de sprattla av sig, göra av med lite överskottsenergi. Kasta iväg en pinne eller nåt. Springa ett varv eller två runt en sten. Men sen kom de tillbaka igen, med full kraft och blinkade med de stora bruna ögonen mot kameran. Och jag tror att de tyckte att det allra roligaste var, att hoppa från den stora stenen.
Lite mer action liksom.
Ah.
Idag så har jag minsann jagat två livliga killar i skogen, ….på kickbikes.
Jagat dem, med en smattrande kamera och skrikit med den lilla röst som återstår efter halsinfektionen;
– Vart är kameran? Titta mot kameran!
– Bra! En gång till.
Och de var ju så duktiga!
Sparkade sig fram på den där kickbiken, fram och tillbaka och fram igen.
Hoppade från stenar och berättade om sitt favoritgodis.
Det finns tydligen sköldpaddor, i olika färger, som smakar olika.
Som är sjukt goda!
Och när jag hade varit och fotat i skogen, jagat barn på kickbikes och pratat om sköldpaddegodisar,
så var det dags.
Signe stack fram det lilla huvudet från bilstolen när jag klev in i bilen.
– Är det söndag mamma?
Jo.
Det var ju nämligen söndag idag! En sån där dag som det har väntats ivrigt på.
Söndag! Den heliga rutschkanesöndagen.
Vi såg nämligen ett klipp på youtube för någon vecka sen. Klippet visade en pojke, som åkte rutschkana på något slags lekland, någonstans. Ett klipp som blev väldigt populärt och som tittats på, om och om och om igen. Så, när jag sen nämnde att vi kanske kunde åka till Leos Lekland på söndag och åka rutschkana, så var det liksom redan bestämt. Söndag, alltså! Rutschkanesöndagen skulle komma om bara några dagar.
Och det var alltså, idag.
Och det var härligt.
Och roligt.
Och mamman hade lika roligt som Signe.
Det borde finnas ett Leos Lekland för vuxna.
