Igår kväll så lagade vi något nytt. En Indisk kycklingrätt som vi en gång blev bjudna på av Pia och som jag bara var tvuuuungen att få receptet på. Den var lika god igår kväll, som den var den där gången när vi alla satt tillsammans i deras nyrenoverade kök och njöt av den sist.

Därför så tänkte jag dela med mig till er

och hoppas på att ni också tycker att den är lika god som jag gör.

Du behöver:

1 Grillad kyckling

1 Banan

5 dl matlagningsgrädde

1 dl Mango Chutney

1-2 tsk Sambal Oelek

1-2 tsk Curry

2 Vitlöksklyftor

Gör såhär:

Dela kycklingen i bitar och lägg i en ugnsfast form. Skär bananen i bitar och lägg ovanpå kycklingen. Vispa ihop grädden, curry, mango-chutney, sambal oelek och pressad vitlök. Rör om väl och häll över formen. Gratinera i ugnen på 225 grader i ca 15-20 minuter. 

Servera med ris.

Så enkelt och så gott!

Middagstips kanske?

Ha en fin måndag!

Den förföljer mig.

Och jag förälskar mig bara mer och mer för varje gång som den dyker upp.

Det är något alldeles speciellt med den där taklampan från FLOS, något alldeles speciellt.

Jag fastnade för den direkt när jag såg den hos Rum21 för månader sen och sen dess så ser jag den överallt. Det är precis som att den ropar på mig, som att den vill att jag ska spendera de där 13500 kronorna som jag inte har, på den.

Där hänger den, i andras hem. Breder ut sig i inredningsmagasin och syns, syns så otroligt bra, överallt.

Ah.

Den passar in i de flesta miljöer.

Och jag får fortsätta min förälskelse, på avstånd.

Att bara sitta med och granska dem, få vara delaktig i deras spännande lekar, göra som dem, ha dansparty på vardagsrumsmattan eller få krypa upp hos dem i soffan och bara vara, en av dem.

Tänk. Att få vara med de stora tjejerna!

Idag fyllde faster Ella år och vi var där på lite fika.

Det hade bakats minsann och det bjöds på LCHF kaka som presenterades bra av Signes farmor. ”Den är inte god” sa hon och höll upp en trave med assietter. Det var tydligen nötter i, så jag hade väl turen, eller oturen att slippa LCHF kakan. Medan de andra smaskade på, -grädden var god, sa en av dem.

Sen spelades det tv-spel, Little Big Planet, som antagligen är ett av de roligaste spel som finns.

Men Signe tröttnade efter en liten stund, så vi plockade fram legot. Och när hon sitter där, själv, en bit bort ifrån oss, så bara njuter jag av att sitta och smygkika på henne emellanåt. Min fantastiska lilla flicka som ganska nyligen lärt sig, att det faktiskt kan vara ganska skönt att sitta själv i bland.

Veckan rullar mot sitt slut och en ny vecka står framför oss.

En vecka full med plugg, en galen hund som ska promeneras, en prinsessa som ska leka med ”Teo”, som egentligen heter Anton, ett vardagsrum som ska ses över med lite rosa nyanser (tror jag) och ett dop.

Bara att ladda.

Igår så var vi ju i pulkabacken. I Signes farfars pulkabacke.

Farfarn och Signe åkte otaliga gånger och det där skrattet, det där lilla lilla skrattet av total glädje och iver, som hördes uppifrån backen. Det liksom värmde i hela mig.

Först så började vi med pulkan, från halva backen. Mjukstartade lite. Men då var det mest vi som tjoade och hejade för att sätta lite stämning omkring Signes allra första pulkabackeåk. Signe rörde inte en min och tittade mest konstigt på oss, precis som, det här var väl inget?

Hon tittade på farfarns bob och pekade med den tjocka vanten,

-åka biiil däää sa hon och tittade på oss bestämt.

Jahapp, det var väl bara att lyda. Här hade vi en dam som ville ha fart, inte sitta i någon babypulka med en skuffande farfar bakom sig och en springande pappa framför sig som skrek -håll iiii ddig. Jag hörde Lotta på Bråkmakargatan bakom hennes  ”åka biiiil däää”, det påminde ju lite om Lottas -jag vill ha en riktig cykel, ingen gammal trehjuling.

Oh oh, tänkte jag.

Sen kördes det biiiil. Upp och ner och upp igen.

Och när de kom till mitten av backen, så hördes en liten liten röst som beordrade sin farfar, medan hon pekade på Bob-snöret frampå med den bestämda tjocka vanten, -Till! 

Vilket betyder ”En gång till”.

Efter pulkaåkningen så gick vi hem till farfarn, sådär lagom trötta i benen efter åkandet och med rosiga kinder som avslöjade att vi hade varit ute i den friska luften. Jag älskar att vara ute! Och att sen komma in, dricka något varmt och sitta och mysa tillsammans i värmen.

Farfar och Signe läste om alla sagors prinsessor innan vi åkte hem.

Och det var en nöjd och trött tjej som vi fick med oss hem i bilen. Det var så härligt att hinna med lite pulkaåkning den här helgen, något som vi verkligen har sett fram emot.

 

Nu ska vi snart iväg och kalasa.

Ha en härlig söndag!

Ungefär varannan dag så vill jag möblera om inne hos Signe. Flytta runt sakerna lite, vrida på sängen, plocka bort och plocka fram saker som fått vila i förrådet ett par veckor för att de tröttnats på. Men efter att de bott i förrådet ett tag så brukar de vara roliga igen, ett smart sätt tycker jag, för att hålla liv i sakerna längre.

Jag älskar barnrumsinspiration.

Så, här kommer det lite sånt.

Från hemnet, såklart.

Ett ganska bra sätt att starta en söndag på, tycker jag.

Vilken dag. Härliga dag.

Jag känner mig sådär trött efter massor av frisk luft och kinderna är fortfarande alldeles rosiga. Vi har hunnit med massor idag. Irrat omkring i staden, både på den ena och den andra sidan, för att uträtta ärenden. Ni vet såna där riktigt helgärenden, som får vänta i veckorna.

Och vet ni, vi hann med att åka pulka. Eller vänta, vi åkte mest bob. Eller -Biiiil, som Signe sa när hon stolt fick sitta på den alldeles själv några gånger och svänga på ratten, som hon höll hårt i med de tjocka tumvantarna. Den där röda lilla näsan och det där skrattet, åh! Vilken lycka.

Den röda lilla näsan och bobåkandet får ni såklart se bilder på i morgon.

Och medan ni väntar på dem,

så tycker jag att ni ska vara med och tävla om det där urfina bäddsetet från Färg & Form.

Ha nu en riktigt fin lördagkväll!

Ah.

När man heter Elena Shumilova, bor på en gård i Ryssland, har en massa fantastiska djur omkring sig och två små fina barn och dessutom har ett öga för foto och kreativitet, ah, då kan det se ut såhär.

Dra mig baklänges vilka bilder.

Fotograf och konstnär Elena Shumilova

Jag är helt hänförd.

Har typ inga ord, eller alldeles för många.