ninniesodergren.se | levande foto & design
111
archive,paged,tag,tag-levande-foto-design,tag-111,paged-6,tag-paged-6,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-child-theme-ver-1.0.0,qode-theme-ver-9.1.3,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

22 okt Som att ha dragits tillbaka i tiden, en aning.

Jag har ju tillbringat väldigt mycket tid på Vallby friluftsmuseum här i Vässan senaste tiden. Det har fotats barn som kastat löv framför kornas gärdsgård, barn som sprungit på grusstigarna mellan grisens stia och den stora eken och barn som precis lärt sig gå, som stått och vinglat mot bänkarna på innergården, bland hönsen. Det är helt enkelt en väldigt spännande och bra plats att vara på, för att få till de där höstiga bilderna.

Och igår, så var vi där igen.

DSC_2603DSC_2617

Jag var där lite tidigare för att känna lite på ljuset och även kanske hitta lite nya platser att fota på. Och när jag gick runt där, sådär tidigt. Mitt i friluftsmuseets morgonarbete. Så kändes det som att jag dragits tillbaka i tiden, en aning. Det var nästan lite kusligt att gå omkring där alldeles själv.

Som i en annan tid.

DSC_2616DSC_2608DSC_2619

Och den där, är ju mysig.

Den skulle vi minsann inte fota vid, i allafall.

DSC_2620DSC_2633

Jag undrar ja, vilken av bockarna som bestämde över maten?

Kan det vara han den där med sug i blicken, som inte tycker att det är lämpligast att stå bredvid maten utan i den och som slog med hornen mot de andra, när de försökte få en liten tugga av den gemensamma frukosten.

Ah.

Han kan det ju kanske vara ja.

DSC_2629DSC_2632

Jo.

Det är en väldigt mysig plats att vara och fota på.

Men kanske inte helt ensam, i morgondimman.

Sen, när Maria och lilla Alba kom, som skulle fotas, då blev det en mysig plats igen.

En väldigt höstig och mysig plats!

Read More

21 okt Att ha fotat en Alice.

Självklart så fotade jag även Amandas lillasyster, Alice.

En sån där go och glad unge med bus i blicken.

Hon liksom utstrålade bus, hela hon.

Från topp, till tå.

DSC_2060DSC_2303DSC_2356DSC_2327

Och när vi gick till lekparken, så tog Amanda hennes hand.

Storasyster och lillasyster påväg, tillsammans.

DSC_2286DSC_2261

Alice körde då tungan, rätt utanför mun.

Alltså de här två tjejerna.

Energispridare! Och otroligt roliga att fotografera.

Read More

21 okt Det känns ju som att jag är påväg.

DSC_2584

Hej hopp.

Alltså den här känslan som jag får i hela kroppen, när jag sticker iväg på morgonen, med vetskapen om att jag ska göra något som jag älskar. Jag älskar mina fotodagar. När Esprit gick i konkurs, så bestämde jag mig. Nu ska jag starta om, börja med något som jag verkligen tycker är roligt. Sträva efter att i framtiden, kunna arbeta mer kreativt och med sånt som jag älskar. Det var liksom en vändpunkt i mitt liv, den där konkursen, helt klart.

Och nu känns det ju liksom som att jag är påväg.

Påväg mot det där kreativa målet.

Jag kan se det, tydligare än tidigare.

Och sakta men säkert, med små glädjeskutt,

närmar jag mig.

Read More

20 okt Att ha suttit en stund på eftermiddagsplatsen.

DSC_2548 copy

På den här platsen har jag suttit större delen av eftermiddagen och kvällen.

Pluggat har jag gjort.

Och redigerat lite bilder.

DSC_2567 copyDSC_2581 copy

Och de här grabbarna och tjejerna ja.

Elefantöronen.

De, som håller på att skapa någon slags armé, eller kanske ett fotbollslag? Någonting, där det behövs många, i allafall. De förökar sig värre än kaniner och sprider ut sig på bord, byråer, skåp och hyllor här i hemmet. Det är tur för dem, att de är så söta. På så sätt så kommer de antagligen att fortsätta bli fler. Och Mama -elefantöra har faktiskt inte klämt ur sig något skott nu på ett tag. Hon kanske har fått nog, insett att hon börjar bli till åren och valt att nöja sig med de hon redan har? De är ju en del.

De där.

Nu ska jag förbereda lite inför en tidig fotografering som jag har i morgon.

Roligt ska det bli, minsann.

Read More

20 okt Att ha fotat en Amanda.

Jag fick ju äran i helgen, att fota den här spralliga tjejen.

Hon hade en blick som fullkomligt lös energi och glädje. Och hon tog kamerasmattrandet till en helt ny nivå. Det gick undan och det var helt upp till mig att leverera och fånga de där ögonblicken som jag ville åt. De där magiska och levande uttrycken, som tjejer med sådär mycket energi har mer än massor av.

DSC_2140 copyDSC_2131DSC_2019 copy2DSC_2031 copyDSC_2161 copyDSC_22211
Hej hopp och hej och hå, fina fina Amanda!

En tjej med klös och ös.

Read More

19 okt Att ha längtat.

Nu står den lilla ryggsäcken i hennes rum igen, fortfarande fullpackad med mjukdjur, Pippis häst och andra nödvändigheter. Och i soffan så har en tvååring, med nybadad bakåtkammad Elvisfrisyr, somnat som en stock efter äventyr hos mormorn och morfarn. Hon har redan berättat, att hon har hoppat i säcken som de har, sackosäcken. Att morfarn gjorde väldigt god mat och att hon fick äta godis, hennes favoritmat.

Ah.

“Godis är min favoritmat, mamma!”

DSC_2532 copyDSC_2533 copyDSC_2529 copy

Jag vill bara borra in näsan i den där fluffiga och nybadade Elvisfrisyren.

Stanna där för alltid.

För att, personen som den fluffiga frisyren sitter på, rockar min värld!

Mammas fina.

Read More

19 okt God morgon Söndag.

DSC_1962 copyDSC_2165

Vi startar den här söndagen med två bilder från gårdagens fotografering. Det är ett par “behind the scenes” bilder på Amanda, som mer än gärna hoppade från den stora stenen, samtidigt som hon berättade om bästa kompisen och sjöng några sånger från filmen Frost. Skuttade åt höger och åt vänster, upp på stenen, ner från stenen. Bakåt och framåt och upp och ner. Det ska vara roligt att fotograferas!

Det ekar tomt här hemma denna morgon och det lilla svamphuset med alla vännerna som ligger mitt på vardagsrumsmattan avslöjar att det saknas en liten person här i hemmet denna morgon. Hon har sovit hos mormorn och morfarn och har haft det helt fantastiskt tillsammans med dem. Men jag längtar! Jag ska lägga upp fötterna på soffbordet, vicka på tårna och dricka ur kaffet aningen långsammare än vad jag är van vid.

God morgon Söndag!

Read More

17 okt Att ha haft en sån där dag i hemmet.

Vi har haft städdag idag.

Hjälpts åt.

Städat hela hemmet, skurat och haft oss.

DSC_1923 copyDSC_1943-Recovered

Sånt måste ju också göras med jämna mellanrum.

I vardagsrummet så spelades Icona Pop (All night, är vår favvo) på högsta volym medan vi skötte städsysslorna. Jag sprang omkring med min överdrivet gröna dammsugare och Signe kom efter med sin, sin lilla dösöta Electrolux som låter som en riktig dammsugare. “-Den inge falig mamma?! Den baja låte högt”, säger hon alltid, innan hon vrider på den lilla ratten. För att liksom förvarna mig, eller mest henne själv, att det kommer att komma ett burrande ljud från den där lilla mackapären snart.

DSC_1947 copyDSC_1937 copy

Sen, när golven glänste och hemmet doftade citronmeliss, så kom mostern över på fika.

Och jag behövde ju knappt nämna att jag funderade på att möblera om, ha soffan mot tavelväggen i stället för mitt i rummet.

-Vi gört! sa Lina och flög upp från soffan. Sånt här gillar hon minsann! Flytta runt möbler och komma med fantastiska idéer när mina kör ihop sig lite. Så, det gjorde vi. Flyttade soffan och matbordet och den gamla 1700-tals kistan åt både höger och vänster, medan Signe satt i soffan med sin filt och tittade storögt på oss. -Va ska ni göja? frågade hon och undrade vad sjutton gubbar vi höll på med bland alla möbler.

Och jo visst, nu har vi en taklampa mitt över soffan som liksom lyser precis ovanför huvudet på den stackaren som sitter där. Men den ska ju flyttas. Och matbordet blev trevligare vid det ena fönstret, där jag ofta sitter och jobbar och pluggar. Och den där tunga tunga 1700 -tals kistan fick en ny plats. Vi blev väldigt nöjda. Och pappan kom också hem på eftermiddagen och såg väldigt nöjd ut, så efter några få justeringar, så har vi liksom nu ett nytt vardagsrumsmöblemang.

Jajamensan.

Read More

16 okt Att ha fotat en Helena.

Där stod jag i hagen, med lera upp till fotknölarna.

Jag visste precis vad jag var ute efter. Och Helena hade förklarat, hur hon helst ville att bilderna skulle bli. Lera till fotknölarna spelade ingen roll, jag visste vad som skulle göras och ingen kladdig lera kunde stoppa mig. Kanske om det kom en galopperande ko där i hagen. Eller, galopperar kor ens?

I allafall.

Här är lite bilder från Helenas fotografering.

helenaDSC_1400DSC_1454DSC_1731DSC_1795DSC_1847DSC_1879DSC_1801

Och jag tycker att vi fick till det ganska bra.

Jag sprang omkring där i geggan och smattrade med kameran, medan Helena var superduktig på att få till det där harmoniska och romantiska uttrycket som vi ville åt. Jag älskar miljön och känslan som jag tycker att bilderna förmedlar. En känsla av frihet och harmoni, med en touch av romantik.

Typ.

Read More

15 okt Att ha sprungit sitt första lopp.

Alltså.

Idag när jag hämtade Signe på förskolan, så låg det ett diplom, en nummerlapp och en liten guldmedalj i hennes låda. Kärleksfjärilarna hoppade bungyjump i bröstet på mig och jag sprang ivrigt in på avdelningen. Möttes av en hysteriskt glad tvååring som studsade av iver när hon såg mig. Hon hade så mycket att berätta så att det liksom inte gick att berätta det. Allt förvandlades bara till överskottsenergi och behövdes studsas ut. Och när hon hade samlat sig lite, så fick jag minsann veta att hon hade sprungit Bamseloppet idag och att de stora tjejerna, femåringarna, hade stått och hejat på henne. Klappat händerna och skrikit “Heja Signe, Heja Signe”.

På vägen hem så visade hon precis hur allt hade gått till. Och diplomet, nummerlappen och medaljen hann landa på marken både en och två och tre gånger, medan historien om Bamseloppet berättades med en fantastisk inlevelse. Och åter igen, de stora tjejerna hade minsann stått och klappat händerna; -Såhäää! skrek hon av lycka… och visade hur de hade klappat och hur de hade skrikit “-Heja Signe, Heja Signe”.

DSC_1905 copy

När vi kom hem så hade pappan kommit hem tidigare från jobbet, vilket gjorde att ivrigheten som precis hade landat på 70 på en skala från 1-100, på vägen hem. Gick upp igen, till 110! Och sen så var historien om Bamseloppet igång igen. Jag tittade på henne, kärleksfjärilarna tuppade av, en efter en. Älskade älskade unge!

“-Och de stoja tjejena klappade handarna såhääää” “-Heeeeja Signe, Heeeeja Signe” sa dom, till mig. Hon vek den lilla handen i höjd med bröstet och pekade på sig själv, som en liten avslutning på historien.

Jag älskar när hon berättar. Älskar när hon är sådär glad och bara vill få ur sig allt sådär överdrivet snabbt så det liksom knappt ens går att få ur sig någonting alls. Och jag älskar henne!

Aj!

Sådär så att det värker.

Read More