Posted at 20:40h
in
Livet
by ninnie
Idag så hade vi turen, att ha en ledig fredag tillsammans.
Tillsammans med både mormorn och morfarn och mostern.
Det hör ju liksom inte direkt till vanligheterna, att alla råkar vara lediga samtidigt, samma dag och kan spendera en hel eftermiddag tillsammans. Men så var det idag. Vi var liksom lediga allihopa, tillsammans.
Och vi började med en lång lunch ute på Björnön.
Där Signe och Lina senare hittade ett stort träpussel, som Signe la själv två gånger. Och mannen som hade gjort pusslet, slog sig ner i soffan mitt emot och sörplade på sitt kaffe, medan han tittade förvånat och storögt på tvååringen. Hon är en riktigt pysseltjej, Signe. Och älskar allt sånt där som ska passa ihop och flyttas runt och som har en speciell plats. Så det här med pussel, är ju liksom ingen match.
Vi tog en sväng med bilen efter maten och hamnade i en ödelagd lekpark.
-Dä vill ja leka! Skrek Signe och pekade med det lilla fingret mot parken när vi åkte förbi.
Lekparken såg sådär ledsen och bortglömd ut, flagnade färg och rostade lite. Och om det inte hade blåst så ute, så hade du antagligen kunnat höra en nål falla ner på trottoaren intill. Helt öde!
Men, sen kom ju vi dit.
Och då var det inte så tyst längre.
En familj med en tvååring, som gick bananas på alla de gamla ödsliga lekparksmojängerna.
Tänk, vad jag älskar såna här dagar.
Älskar!
Dagar tillsammans med min familj.
Dagar som känns lite som bakåt i tiden. Bara för att vi är tillsammans, alla fyra. Och nu fem, med Signe. Dagar när Lina och jag brister ut i ett hysteriskt fnissande vid matbordet, åt något internt som vi kom på vid samma tidpunkt under en konversation. Och efter en liten stund så smittar vi ner mamma, som också hamnar i fnisspsykos. Och nu har även Signe börjat hålla den lilla handen över nästippen, när hon ser att vi gör så.
Och fnissar lite, hon med.
Så.
Där sitter pappa, morfarn, mitt emot fyra stycken hysteriskt fnissande tjejer. Han har haft många år på sig, att lära sig, hur han ska förtränga, se förbi fnissandet. Eftersom det oftast brukar avta med tiden. Det går liksom inte att hindra. Det har han förstått för längesen. Så han fortsätter konversationen i precis samma tempo som innan. Försöker se förbi det. Se ljuset i tunneln, så att säga. Och då, då fnissar vi ju ännu mer.
Ah.
Och nu har han ju liksom fyra tjejer att handskas med plötsligt.
Ujuj.
