Att uppskatta skogen.

Igår så var vi ute större delen av dagen.

Vädret var på sitt allra bästa humör och vi firade påsk tillsammans med vänner och familj ute på landet. Långt ifrån stadsluften och intill vattnet och skogen.

U n d e r b a r t.

Och vi sa till varandra, att någon gång, så vill vi också bo sådär. Ha naturen som granne och andas frisk luft och höra vattnet skvalpa mot bryggan. Ha ett litet växthus på tomten där vi kan odla egna grönsaker, njuta av lugnet och bjuda grannarna över på äppelpaj med hemmagjord vaniljsås. Typ. 

Det liksom pirrar i mig av lycka, när jag är ute sådär, tillsammans med min familj.

I naturen. Vem kunde tro det om den där ljusa tjejen som tvingades gå på Skogsmulle med resten av skolan och som bröt ihop när hon fick koda på fingrarna för sisådär tjugo år sedan. Skogen.

Den värstaste platsen på jorden.

Men.

Det är väl åldern som gör´t. Det är väl då vi börjar uppskatta naturen på ett annat sätt, förstå vad livet egentligen handlar om och tar tillvara på de lyckliga stunderna, på ett annat sätt. Vardagsstunderna, de som är de allra viktigaste vi har här i livet. De som fyller oss med kärlekspirr och energi.

Och ja,

Jag skulle verkligen kunna bo sådär, nära naturen. Och nära de jag älskar.