Vi sitter och tittar på ”Rädda Willy”.
Signes nya favoritfilm. Och även min, när jag var liten. Fast jag var lite äldre tror jag, Signe är nog mest fascinerad av valen. Tänk liksom, att ha en valkompis. Och sen gråter vi en skvätt mot slutet, när han blir räddad från de elaka männen och hoppar över stenmuren, ut i friheten.
Jag passar på att svara på lite mail medan det tittas. Och det sitter en liten person i soffan, sådär hopsjunket och sömnigt bland kuddarna. -tom hää! (kom här) Säger hon efter dem i filmen, som lockar på valen med en fisk. Och hon sträcker fram sin lilla hand också, och liksom vinkar medan hon lockar.
Precis så som dem gör.
”Rädda Willy” liksom.
Inte trodde väl jag att jag skulle titta på den igen. Tänk hur allt kommer igen och hur man minns och blir alldeles nostalgisk från sin egen barndom emellanåt. Speciellt när det lyser i ögonen på Signe över något som jag minns att jag älskade som liten. Det kan ju vara en film om en späckhuggare och en liten pojkes kärlek, eller vad som helst.
Det upplevs ju liksom igen, på något vis.
Kommentera